Under natten till den 18:e Midsommar så skulle Dormund genomföra sitt intagningsprov till Tjuvgillet Naja, genom att ta sig in i den nybyggda Orme-kyrkan och stjäla en gigantisk amulet från Psykopomten Tidumand. Något gick lite snett och Dormund vaknade upp på morgonen, bakfullare än någonsin och med amuletten vid sin sida. Snart hördes dock skrik från kyrkan. Tidumand hade blivit mördad.
Våra äventyrare kände att det ar dags att lämna Trenneröse för ett tag, och tog med sig dödsmagikern Olaria som troligen skulle få skulden för mordet eftersom hon är en korpsyster, och därmed anses vara en fiende till Ormes anhängare.
De bestämde sig för att våga sig in i den mörka skogen på andra sidan floden för första gången. Ej rädda för rykten om Svartalfer eller Troll tar de sig mödosamt fram genom skog så tätt att himlen inte syns ens under dagtid.
Röset (ska fyllas på)
Mötet med hövding Gorke den Slitne av Mossfotsklanen. (ska fyllas på)
Efter några mindre möten med bl a svartalferna så slog de läger och hörde då plötsligt sång. En späd liten stämma men som sjöng vackrare än de hört tidigare. De följde ljudet och kom till en glänta i skogen där en Alv satt och gottade sig. Sången kom från en liten älva som underhöll alven. En satyr dansade omkring och pyssling trummade takten åt älvan och satyren. Alven förklarade för äventyrarna han han var skogens herde och hade själv planterat det första trädet här ”för några så kallade år sen”. Sen förklarade han att han ogillar människor, för deras kött innehåller så mycket ondska. Så hans stora nöje numera var att förvandla deras kött till sten. Gruppens två människor såg sig omkring och insåg nu att de mossklädda stenar de satt på hade väldigt människolika drag. Gruppena alv lyckades under stor spänning förhandla med sin frände om att han kunde ta med sig människorna ur skogen istället. Skogens furste ville behålla en av dem men kunde sträcka sig till att låta alven välja själv vilken han ville behålla. Som tur tur visade det sig att gruppens Halvling hade räddat den trummande pysslingen för ett par dagar sedan, genom att sätta en pil i ögat på det enorma troll som försökte äta upp pysslingen. Uttråkad gick skogens furste med på det till slut och gav dem tillåtelse att vara i hans skog resten av natten. De gick till läger och sov men väcktes av pysslingen strax före gryningen som påvisade att skogens furste har lurat en grupp orcher i riktning på äventyrarnas läger och de kommer vara framme när solens första strålar strilar ner mellan trädkronorna. Gruppen slet ihop sin prylar och sprang. En mil genom vidrigt tätt skog med minst dubbelt så många orcher vrålandes bakom dem.
Gruppen sprang för sina liv och när Karinu föll och inte orkade springa längre fick Zelda slutligen bära denne sista kilometrarna innan de äntligen kommit ut ur skogen och andfådda nu satt på andra sidan Tvärfloden. Lite längre bort kunde de skymta en träpalissad. Byn Feuböles yttre skydd.