True Grit

http://www.imdb.com/title/tt1403865/

Den fjorton år gamla Mattie Ross bestämmer sig för att inte låta mordet på hennes far stå ouppklarat och ni får snart märka att när hon bestämt sig för något så viker hon inte en tum. Hon tar saken i egna händer för att se till att faderns mördare ska jagas ner och trots att hon motarbetas av allt och alla, ser hon till att fixa fram pengar till att själv hyra in en av de mest beryktade prisjägare hon kan hitta, Rooster Cogburn (Jeff Bridges).
Som om inte det räckte, så ser hon dessutom till att komma med på jakten själv, helt utan några som helst färdigheter utöver tjurskallighet och en lite för vass tunga.

Detta är en härlig återblick på redigans lortig Western. Man kan inte hjälpa att sitta med ett lätt leende genom större delen av filmen, när den unga Mattie Ross snackar bort varenda inavlad bruntandad Outlaw hon träffar på och trots att de gång på gång hotar med stryk och pistoler så faller de på att inte ens de mest råbarkade slöddren i 1800-talets Amerika, skadar medvetet en liten tjej.

Filmen växlar friskt mellan skämtsam och allvarlig så som många av Cohen-brödernas filmer gör. Dessa färgstarka karaktärer med massor minnen och historier att berätta, är vad bröderna gör bäst. Det finns nog med material och bakgrund till karaktärerna i denna film, att man skulle kunna göra tio filmer till och sätta vilken som helst av dem i huvudroll istället de biroller de har i denna.
Personligen tycker jag nog att detta är den bästa av de filmer jag sett av Cohens, främst för att denna höll hyfsat tempo genom hela filmen, något deras filmer annars sällan gör.
De fastnar ofta på personernas tragedier och bekymmer, vilket mest blir lika drygt som att duscha under en flaska citrus Yes en varm sommardag utan tillgång till vatten.

Skådespelarna gör denna film till vad den är och då främst Hailee Steinfeld, som var helt okänd för mig före. Hon brillierar över veteraner som Jeff Bridges, Matt Damon och Josh Brolin. Älskade även den alltid lika underskattade Barry Pepper som i rollen den skitiga gängledaren Lucky Ned Pepper (hans egen förfader?), inte heller kan låta bli att gilla den egentligen så irriterade lilla flickan som orsakar dem så mycket problem, över en hämnd som ingen annan orkar bry sig om.

Extra pluspoäng från mig får den för att jag inte ens med 20 gissningar hade kunnat förutse slutet på filmen, något som är ovanligt när man sett så pass mycket film som jag ändå gjort.
Detta knuffar upp filmen från en stark trea, till en svag fyra.

Jonnie rekommenderar:

Glöm nu allt du just läst och ta istället med dig någon du tycker om och gå se denna film helt utan förväntningar eller förhoppningar. Jag tror du kommer bli överraskad över hur pass många blandade känslor som väller upp hos dig efteråt.

5ive Girls

http://www.imdb.com/title/tt0494199/

Filmen handlar om en samling pinsamma stereotyp-karaktärer som ska föreställa unga flickor med problem, Dessa ska tvingas in i katolsk klosterskola för flickor, där en ännu pinsammare kvinnlig rektor i Guds namn ska aga flickorna till att bli mönsterelever. Stackars Fader Drake (Ron Perlman) hamnar naturligtvis i mitten och ska försöka rädda flickorna från demonen som hemsöker stället, något vi redan från början får se att han är ganska usel på.

Alla flickorna har dock en varsin färdighet eller förmåga och kan därför utmana den redan befintliga ondskan på en omgång av “herren på kloster-täppan”.

Det tar inte många minuter innan man har förstått vad denna film egentligen handlar om. Den handlar om att en nybörjar-regissör vill spela in sin våta dröm, om hur unga flickor i skoluniform hunsas av den stränga rektorn och dessutom jagas av en ondskefull och hormonstinn demon.
Warren P. Sonoda har både skrivit och regisserat denna film. Han har tydligen vunnit en massa priser för sina musikvideos tidigare och det syns att videos är hans specialitet då han ofta faller tillbaka på att musiksätta filmen och detta är nog det enda han gjort bra i den. Hela filmen är så övertydlig och basic att du utan problem skulle kunna klippa ner den till en fem minuters musikvideo och ändå få med hela storyn. Test recension till
Allt annat är helt värdelöst. Skådespeleriet, effekterna, dialogerna och framför allt manuset.

Jag vill älska Ron Perlmans filmer. Hans speciella utseende och röst har gett honom flera välsminkade roller och intressanta karaktärer, men gång på gång faller de platta till marken av hans klena skådespelartalang. Ofta är de enkelspåriga machograbbar som inte tar skit från någon och det är väl där han har lyckats bäst, ex som Hellboy, Blade II och nu senast Season of the Witch.
Så tyvärr måste jag väl underkasta mig faktumet att han gör sig bäst där vi slipper se honom. Som röstskådespelare för berättarröster kan han läsa innantill och behöver inte vara annat än entonig och lite raspig, så där har han sitt kall.

Det bästa med denna film i mina ögon (öron) var nog det korta soundtrack som spelades med introtexterna, en låt där Ron predikar till tonerna av industriell metal. Spotify, fixa in den i er samling snarast!

Jonnie rekommenderar:

För dig som tycker om att se en sadistisk kvinna straffa unga flickor – Försök få tag på någon av de gamla Ilsa-filmerna, om du har åldern inne för lite mer vuxna filmer dvs.

För dig som tycker om filmer med onda väsen som jagar dumma men snygga flickor – Se Evil Toon. Den är rejält dålig också men på ett så underhållande sätt, att när du sett den behöver du inte se något mer ur denna specifika undergenre någonsin igen.

För dig som gillar Ron Perlman – Se Hellboy-filmerna igen istället. Eller ännu bättre, starta upp er favoritversion av spelet Fallout och lyssna och njut av hur Ron förklarar för oss: “War… War never changes..”

Eragon

Eragon kan lätt sammanfattas som en Star Wars kopia i Fantasy-tappning. Filmen är berättarmässigt nästintill en ren stöld av Star Wars Episod 4. En stackars bondpojke får lära sig att han är den sista i en nästintill utdöd församling av speciella krigare som skyddat galax.. ehh världen, ifrån ondskan. Men så förrådes de av en av sina egna, och denna orsakade att de alla dödades. Trodde man…

Istället för “The Force” har man magi, Istället för en ljussabel har man en drake, istället för Obi-Wan Kenobi har man grävt upp Jeremy Irons, som spelar en gammal avdankad drakryttare och som naturligtvis dör efter halva filmen. Den onda Kungen/Kejsaren har en egen mörkklädd magiker som alla fruktar men ingen rår på, och hjälten i filmen är så dum att man bara behöver hosta fram “prinsessa” så springer han iväg hals över huvud för att rädda henne, även om det uppenbart att han är chanslös.
Denna film skulle faktiskt kunna vara sevärd, om det inte vore för att den lite väl uppenbara rip-offen sticker i ögonen på alla som sett Star Wars mer än en gång. Men är du inte lika nördig som jag så kanske du gillar den… men är du inte är en nörd, varför skulle du då se en film med drakar och magi?

Betyg? Tja.. 5 av 10, och det är främst för att jag är den nörd jag är och fortfarande är lättroad av folk som slår på varann med svärd.

Doom

Doom the Movie

Efter endast tre försök har jag nu sett hela filmen Doom. Tidigare försök har avbrutits pga av trötthet. Orkar tydligen inte sitta uppe hela nätterna och kolla på film längre. Filmen baseras som de flesta nördar vet, på dataspelet med samma namn, så man sätter sig väl inte med allt för stora förhoppningar.

Filmen är en fin blandning av Aliens (dvs Alien 2) och Predator (Den första med Schwarzenegger), och det syns väl att filmmakarna har suttit och kollat igenom dessa två filmer, mer än ett par gånger innan de satte ihop denna film. Tror de återanvänt precis varenda bra scen (med små förändringar förstås) som fanns i orginalfilmerna. Filmen Doom är ändå rätt ok på sitt enkla sätt. Allt är mörk och kusligt, alla otäcka ljud och plötsliga monster inhopp finns med, och en bunt coola kommandosoldater som skriker som små skolflickor när monsten visar sig vara relativt immuna mot soldatens stora bössa.

So far, so good… men sista halvtimmen av filmen mördar allt vad stämning heter. Plötsligt går filmen in i dataspels-mode, och hjälten blir så klart en superhjälte som med enkelhet slaktar allt i sin väg. Naturligtvis har man även filmat så man ska känna igen sig ifrån spelet om man lirat det. Pinsamt standardiserat slut förstör det lilla nöje jag först hade i filmen och jag ger den 4 av 10 i betyg, mest bara för att den på sätt och vis hyllar bra filmer som tidigare nämnda Aliens och Rovdjuret.