Sägnen om Celerlei

Alvkungen Celerlei sägs ha försvunnit i Garganträsken i jakt på en uråldrig grav, som ska gömma ett kraftfullt vapen. Ett vapen som skulle hjälpa honom med hans hämnd mot de dödsmagiker som orsakade Varassas fall.
Han återkom aldrig från träsket, men rykten säger att han istället fann en drakes skatt, med oerhörda mängder av guld och att hans girighet tog över.
Svartalfer sägs befolka trakten och dyrkar honom som en gyllende Gud.

212 – Duellen

Ni hör vapenskrammel och vilda bröl blandat med stridssång. På vägen fäktas en orch mot en tatuerad alv. De gör utfall och parader utan att lyckas träffa varandra och stannar då och då för att slunga okvädningar mot varandra.

Den vandrande savristaren och alven Heldemin har länge sökt närma sig orchklanen Roka för att studera deras seder och försöka förstå dem. Sedan hon blev bekant med den tillbakadragne orchsmeden Alachran och upptäckt
dennes starka röst har hon fått idén att de två ska öva in ett dramatiskt teaterstycke och tillsammans uppföra det både bland orcher och alver. Eftersom deras vänskap är kontroversiell övar de långt ute i skogen.

1181, den 18:e Åldersommar – Mord och glada visor

Under natten till den 18:e Midsommar så skulle Dormund genomföra sitt intagningsprov till Tjuvgillet Naja, genom att ta sig in i den nybyggda Orme-kyrkan och stjäla en gigantisk amulet från Psykopomten Tidumand. Något gick lite snett och Dormund vaknade upp på morgonen, bakfullare än någonsin och med amuletten vid sin sida. Snart hördes dock skrik från kyrkan. Tidumand hade blivit mördad.

Våra äventyrare kände att det ar dags att lämna Trenneröse för ett tag, och tog med sig dödsmagikern Olaria som troligen skulle få skulden för mordet eftersom hon är en korpsyster, och därmed anses vara en fiende till Ormes anhängare.

De bestämde sig för att våga sig in i den mörka skogen på andra sidan floden för första gången. Ej rädda för rykten om Svartalfer eller Troll tar de sig mödosamt fram genom skog så tätt att himlen inte syns ens under dagtid.

Röset (ska fyllas på)

Mötet med hövding Gorke den Slitne av Mossfotsklanen. (ska fyllas på)

Efter några mindre möten med bl a svartalferna så slog de läger och hörde då plötsligt sång. En späd liten stämma men som sjöng vackrare än de hört tidigare. De följde ljudet och kom till en glänta i skogen där en Alv satt och gottade sig. Sången kom från en liten älva som underhöll alven. En satyr dansade omkring och pyssling trummade takten åt älvan och satyren. Alven förklarade för äventyrarna han han var skogens herde och hade själv planterat det första trädet här ”för några så kallade år sen”. Sen förklarade han att han ogillar människor, för deras kött innehåller så mycket ondska. Så hans stora nöje numera var att förvandla deras kött till sten. Gruppens två människor såg sig omkring och insåg nu att de mossklädda stenar de satt på hade väldigt människolika drag. Gruppena alv lyckades under stor spänning förhandla med sin frände om att han kunde ta med sig människorna ur skogen istället. Skogens furste ville behålla en av dem men kunde sträcka sig till att låta alven välja själv vilken han ville behålla. Som tur tur visade det sig att gruppens Halvling hade räddat den trummande pysslingen för ett par dagar sedan, genom att sätta en pil i ögat på det enorma troll som försökte äta upp pysslingen. Uttråkad gick skogens furste med på det till slut och gav dem tillåtelse att vara i hans skog resten av natten. De gick till läger och sov men väcktes av pysslingen strax före gryningen som påvisade att skogens furste har lurat en grupp orcher i riktning på äventyrarnas läger och de kommer vara framme när solens första strålar strilar ner mellan trädkronorna. Gruppen slet ihop sin prylar och sprang. En mil genom vidrigt tätt skog med minst dubbelt så många orcher vrålandes bakom dem.

Gruppen sprang för sina liv och när Karinu föll och inte orkade springa längre fick Zelda slutligen bära denne sista kilometrarna innan de  äntligen kommit ut ur skogen och andfådda nu satt på andra sidan Tvärfloden. Lite längre bort kunde de skymta en träpalissad. Byn Feuböles yttre skydd.

Alv

I urtiden föll ni som ett regn av gnistrande rubiner, strödda över jorden av Himlens röda vandrare. Er uppgift var att klä den karga marken i liv, ty Vandraren önskade se skönhet för sitt öga. Ni klädde er i kött och manade växter ur jorden så att ni snart kunde gå sjungande i Ravlands frodiga skogar, Vandraren till glädje.
Drejaren drog djur ur leran, fiskar och paddor ur dyn och fåglar ur molnen, och den store hantverkaren satte er att vara djurens herdar. Till er hjälp hade ni de krumma dvärgarna
som beredde marken för er konst. Så kom människan. Deras korpgud köpte halva landet åt dem och gav er orcherna som
tjänare i utbyte, men människor är falska och anföll er snart med demoner i följe. Eftersom ni är få skickade ni orcherna i strid, men de fega kräken svek er. Era äldre menar att allt återgår
om ni bara väntar, att människan ska dö undan och multna bort såsom tiden äter alla stenlösa. Men ni yngre väntar inte. Ravland är ert arv. De föraktliga har stulit och besudlat det. Du
ska rena det.

BÄSTA GRUNDEGENSKAP: SMI
SLÄKTESTALANG: Inre frid
TYPISKA YRKEN: Druid, jägare, skald
TYPISKA KVINNONAMN: Bleinella, Erimi, Kriblenda, Simene, Vorovallia
TYPISKA MANSNAMN: Dorm, Harakrond, Orgodan, Radnar, Vergello

Alver i Svärdets Sång är odödliga. Du kan slita deras kroppar i små blodiga slamsor tills endast deras hjärtrubin kvarstår utan att de dör, så länge rubinen inte krossas på ett silverstäd kan de få ny form och nytt liv i Stilldimman. Men även odödliga sinnen har sina gränser, alver minns väldigt selektivt från de liv de levt och oftast bara det senaste med någon större tydlighet. Det finns såklart undantag och alver som valt att överge köttet för en kontemplativ existens som juvel tenderar att minnas mer och bättre då de inte längre distraheras av kroppsliga behov och begär.