1181, den 31: e Åldersommar – Ylande över Varassa

Gruppen lämnar bergen och dvärgarna bakom sig och söker sig tillbaka ner mot Feulamark, för att leta reda på det Ljusgräset de är skyldiga Furida i Moldträsk.

De slår läger en kilometer norr om Varassa, för att invänta kvällen i hopp om att lättare hitta Ljusgräset bland alla ruiner. De jagar ner ett vildsvin och får en festmåltid och en välbehövlig vila i den sena sommardagen.

 

Dormund smiter ner till ruinerna först och spejar runt. Han hittar på en patrull orcher som patrullerar området, men även en främmande alv som gömmer sig för orcherna. Alven säger sig vara Mi’tilarron, återuppstånden från de döda.

De båda tar sig tillbaka till de andra och ett stort bråk uppstår, dels över om de ska tro på alvens påstående, men även om han talar sanning, vill de låta Mi’tilarron komma tillbaka till gruppen? Han kan ju fortfarande vara besatt av något demoniskt.
En omröstning låter dock den nya Mi’tilarron få en chans att visa sig pålitlig.

Gruppen smyger ner till ruinstaden när mörkret faller och sprider ut sig för att mer effektivt söka efter örten.

 

Karinu hittar den först. I resterna av ett gammalt tempel finns ett gigantisk hål som går genom både golv, källaren och ytterligare en nivå. I botten ligger en stor rund sten som krossat golvet och ligger nu djupt begravd. I jorden runt stenen växer det mystiska gräset, som avger ett konstigt blågrönt sken.

Dormund, Elladan och Alysys tar sig ner med hjälp av rep, medan de andra håller vakt. Gräset är mjukt som hår och det är svårare än de först väntat sig, att plocka det. De upptäcker dessutom snart att de inte är ensamma.

En mörk gestalt i form av ett stort kattdjur smyger mot dem, och när Elladan skjuter en pil mot den, delar djuret upp sig i hundratals stora råttor med lysande gröna ögon.

Dormund och Elladan slåss mot flodvågen av övernaturliga råttor, medan Alysys ser till att plocka på sig så mycket Ljusgräs som möjligt.

 

Under tiden har de andra på ytan noterat ett nytt problem. När Karinu hittade platsen ylade han för att tala om för de andra vart han var, Zelda svarade på hans yl, men så hörde de ett tredje yl från skogen norr om dem. Nu har ett tiotal ylanden hörts i trakten och de kommer allt närmare. Gruppen tar sig upp ovanpå ruinen för att få bättre sikt och

En grupp av 20 stycken svartalfer från Benvita klanen, ridandes på ulvar, omringar snabbt torget framför tempelruinen. Deras ledare Megrod kliver fram och kräver att få veta vilka dom är och varför de inkräktar på kejsare Hroka den första och störstas och orcherna i Urhurklanens område. Karinu presenterar sig och det visar sig att Megrod vet vilka dom är, men beslutar sig för att ta med sig främlingarna till kejsar Hroka, och har inga problem med att plocka ner dem från ruinväggarna med hjälpa av pilar.
Karinu svarar med ett stridsyl som får Megrod att ramla av sin ulv skrikandes och blödande ur öronen. Samtidigt använder Mi’tilarron sin besvärjelse Fördunkla sinne mot Megrods högra hand, svartalfen Skrabb, som i panik flyr platsen. Ulven Grymkäft plockar upp Megrod och springer iväg med honom, medan resten av Svartalferna drar sig undan.

De tre under marken har med stor möda tagit sig upp till ytan med gräset, och de bestämmer sig för att det är nu dags att lämna Varassa snabbt, innan svartalferna kommer tillbaka.

De kommer en knappt timme bort och upp på lite högre mark, bara för att upptäcka att svartalferna är efter dem, nu tillsammans med ett femtiotal av kejsar Hrokas orch-armé.

Det blir än en gång en extrem ilmarsch genom skogen, och gruppen jagas i flera mil av orch-armén, innan gruppen till slut blir desperata och tänder eld på skogen bakom dem och flyr in i ett pass i de norra bergen.

1181, den 18:e Åldersommar – Mord och glada visor

Under natten till den 18:e Midsommar så skulle Dormund genomföra sitt intagningsprov till Tjuvgillet Naja, genom att ta sig in i den nybyggda Orme-kyrkan och stjäla en gigantisk amulet från Psykopomten Tidumand. Något gick lite snett och Dormund vaknade upp på morgonen, bakfullare än någonsin och med amuletten vid sin sida. Snart hördes dock skrik från kyrkan. Tidumand hade blivit mördad.

Våra äventyrare kände att det ar dags att lämna Trenneröse för ett tag, och tog med sig dödsmagikern Olaria som troligen skulle få skulden för mordet eftersom hon är en korpsyster, och därmed anses vara en fiende till Ormes anhängare.

De bestämde sig för att våga sig in i den mörka skogen på andra sidan floden för första gången. Ej rädda för rykten om Svartalfer eller Troll tar de sig mödosamt fram genom skog så tätt att himlen inte syns ens under dagtid.

Röset (ska fyllas på)

Mötet med hövding Gorke den Slitne av Mossfotsklanen. (ska fyllas på)

Efter några mindre möten med bl a svartalferna så slog de läger och hörde då plötsligt sång. En späd liten stämma men som sjöng vackrare än de hört tidigare. De följde ljudet och kom till en glänta i skogen där en Alv satt och gottade sig. Sången kom från en liten älva som underhöll alven. En satyr dansade omkring och pyssling trummade takten åt älvan och satyren. Alven förklarade för äventyrarna han han var skogens herde och hade själv planterat det första trädet här “för några så kallade år sen”. Sen förklarade han att han ogillar människor, för deras kött innehåller så mycket ondska. Så hans stora nöje numera var att förvandla deras kött till sten. Gruppens två människor såg sig omkring och insåg nu att de mossklädda stenar de satt på hade väldigt människolika drag. Gruppena alv lyckades under stor spänning förhandla med sin frände om att han kunde ta med sig människorna ur skogen istället. Skogens furste ville behålla en av dem men kunde sträcka sig till att låta alven välja själv vilken han ville behålla. Som tur tur visade det sig att gruppens Halvling hade räddat den trummande pysslingen för ett par dagar sedan, genom att sätta en pil i ögat på det enorma troll som försökte äta upp pysslingen. Uttråkad gick skogens furste med på det till slut och gav dem tillåtelse att vara i hans skog resten av natten. De gick till läger och sov men väcktes av pysslingen strax före gryningen som påvisade att skogens furste har lurat en grupp orcher i riktning på äventyrarnas läger och de kommer vara framme när solens första strålar strilar ner mellan trädkronorna. Gruppen slet ihop sin prylar och sprang. En mil genom vidrigt tätt skog med minst dubbelt så många orcher vrålandes bakom dem.

Gruppen sprang för sina liv och när Karinu föll och inte orkade springa längre fick Zelda slutligen bära denne sista kilometrarna innan de  äntligen kommit ut ur skogen och andfådda nu satt på andra sidan Tvärfloden. Lite längre bort kunde de skymta en träpalissad. Byn Feuböles yttre skydd.

1181, den 13:e Ungsommar – Attacken mot Fiskelägret

Gruppen passerar genom en skog, hittar där på en några Svartalfer som håller på att jaga en björn. Svartalferna lyckas, men äventyrargruppen överfaller dem och tar björnens kropp. De fortsätter sedan vidare tills de kommer tillbaka till Dårforsens mynning där forsen går samman med floden Nejdaren och som bildar en gemensam fortsättning österut som då kallas för Tvärfloden. Där ligger även ett övergivet fiskarläger.

Lite senare ser de två båtar kommer uppströms längst Tvärfloden, det är totalt 13 personer, varav minst två verkar allvarligt skadade. Det är en grupp som kallar sig Flodråttorna och som leds av Tyre Gråhake.

Under natten attackeras de av ett stort antal reptilfolk men tillsammans med flodråttorna lyckas gruppen försvara sig relativt bra. Sju stycken av Flodråttorna stryker dock med.

Långt senare får våra äventyrare veta att det var Flodråttorna som attackerade reptilfolket först och drog därmed på sig dessas vrede. Detta innebär att i reptilfolkets i stammen Grönstens ögon är nu våra äventyrare rykte lika illa som mordiska stråtrövare.