1181, den 31: e Åldersommar – Ylande över Varassa

Gruppen lämnar bergen och dvärgarna bakom sig och söker sig tillbaka ner mot Feulamark, för att leta reda på det Ljusgräset de är skyldiga Furida i Moldträsk.

De slår läger en kilometer norr om Varassa, för att invänta kvällen i hopp om att lättare hitta Ljusgräset bland alla ruiner. De jagar ner ett vildsvin och får en festmåltid och en välbehövlig vila i den sena sommardagen.

 

Dormund smiter ner till ruinerna först och spejar runt. Han hittar på en patrull orcher som patrullerar området, men även en främmande alv som gömmer sig för orcherna. Alven säger sig vara Mi’tilarron, återuppstånden från de döda.

De båda tar sig tillbaka till de andra och ett stort bråk uppstår, dels över om de ska tro på alvens påstående, men även om han talar sanning, vill de låta Mi’tilarron komma tillbaka till gruppen? Han kan ju fortfarande vara besatt av något demoniskt.
En omröstning låter dock den nya Mi’tilarron få en chans att visa sig pålitlig.

Gruppen smyger ner till ruinstaden när mörkret faller och sprider ut sig för att mer effektivt söka efter örten.

 

Karinu hittar den först. I resterna av ett gammalt tempel finns ett gigantisk hål som går genom både golv, källaren och ytterligare en nivå. I botten ligger en stor rund sten som krossat golvet och ligger nu djupt begravd. I jorden runt stenen växer det mystiska gräset, som avger ett konstigt blågrönt sken.

Dormund, Elladan och Alysys tar sig ner med hjälp av rep, medan de andra håller vakt. Gräset är mjukt som hår och det är svårare än de först väntat sig, att plocka det. De upptäcker dessutom snart att de inte är ensamma.

En mörk gestalt i form av ett stort kattdjur smyger mot dem, och när Elladan skjuter en pil mot den, delar djuret upp sig i hundratals stora råttor med lysande gröna ögon.

Dormund och Elladan slåss mot flodvågen av övernaturliga råttor, medan Alysys ser till att plocka på sig så mycket Ljusgräs som möjligt.

 

Under tiden har de andra på ytan noterat ett nytt problem. När Karinu hittade platsen ylade han för att tala om för de andra vart han var, Zelda svarade på hans yl, men så hörde de ett tredje yl från skogen norr om dem. Nu har ett tiotal ylanden hörts i trakten och de kommer allt närmare. Gruppen tar sig upp ovanpå ruinen för att få bättre sikt och

En grupp av 20 stycken svartalfer från Benvita klanen, ridandes på ulvar, omringar snabbt torget framför tempelruinen. Deras ledare Megrod kliver fram och kräver att få veta vilka dom är och varför de inkräktar på kejsare Hroka den första och störstas och orcherna i Urhurklanens område. Karinu presenterar sig och det visar sig att Megrod vet vilka dom är, men beslutar sig för att ta med sig främlingarna till kejsar Hroka, och har inga problem med att plocka ner dem från ruinväggarna med hjälpa av pilar.
Karinu svarar med ett stridsyl som får Megrod att ramla av sin ulv skrikandes och blödande ur öronen. Samtidigt använder Mi’tilarron sin besvärjelse Fördunkla sinne mot Megrods högra hand, svartalfen Skrabb, som i panik flyr platsen. Ulven Grymkäft plockar upp Megrod och springer iväg med honom, medan resten av Svartalferna drar sig undan.

De tre under marken har med stor möda tagit sig upp till ytan med gräset, och de bestämmer sig för att det är nu dags att lämna Varassa snabbt, innan svartalferna kommer tillbaka.

De kommer en knappt timme bort och upp på lite högre mark, bara för att upptäcka att svartalferna är efter dem, nu tillsammans med ett femtiotal av kejsar Hrokas orch-armé.

Det blir än en gång en extrem ilmarsch genom skogen, och gruppen jagas i flera mil av orch-armén, innan gruppen till slut blir desperata och tänder eld på skogen bakom dem och flyr in i ett pass i de norra bergen.

Sägnen om Celerlei

Alvkungen Celerlei sägs ha försvunnit i Garganträsken i jakt på en uråldrig grav, som ska gömma ett kraftfullt vapen. Ett vapen som skulle hjälpa honom med hans hämnd mot de dödsmagiker som orsakade Varassas fall.
Han återkom aldrig från träsket, men rykten säger att han istället fann en drakes skatt, med oerhörda mängder av guld och att hans girighet tog över.
Svartalfer sägs befolka trakten och dyrkar honom som en gyllende Gud.