Avd II Nord

En krönika till Fria Ligans: Nordiska Väsen. Vi har valt att flytta vårt Sällskap till Gefle och i vår berättelse så har Sällskapets återuppståndelse gjort att de överösts med förfrågningar om hjälp. Detta har gjort att det beslutades att skapa en andra avdelning av Sällskapet, som får i uppgift att främst bevaka den norra delen av Sverige, medan det ursprungliga Sällskapet fokuserar på södra Sverige.

Sällskapet består av:

  • Freja Farron – Läkare – Spelas av Louise
  • Gustaf Gyllenstam – Officier. Spelas av Kalle
  • Monica Galtström –  Forskare. Spelas av Jenny
  • Paulina Falkengård – Författare. Spelas av Tuva
  • – Hästarna Bengt och Benedict
    – Hästen Thor

Människorna de mött i krönikan:

  • Alfred Dagsson – Ung pojke, som omkom
  • Bogdan Volkovich – kontakt åt Sällskapet i Gefle. Gammal vän till Linnéa Elfeklint.
  • Dag Andersson – Bonde i ute i Valbo
  • Dr Dan Malmström – Läkare och Obducent på Gefle Lasarett.
  • Elliot Snakeborg – 4 år gammal pojke som nyligen dog, och vars kropp Ödla försökte stjäla från bårhuset.
  • Ove Almgren – Flottare. Hyr ut pråmar och flyttar saker längs ån.
  • Walter Backlund – Fiskhandlare i Gefle. Änkling och lite för rik. Sysslar troligen med olagligheter. Ödla bodde i hans källare och hade egen ingång genom kloakerena.

Väsen de mött i krönikan:

  • Askefrun i Wij, Ockelbo
  • “Hon” – Mystisk kvinna som verkar ha kontrollen över Ödla. Han fruktar henne mer än döden.
  • Troll utanför Järbo
  • Vilda – En till synes ordinarie ko, som alltid verkar dyka upp på den plats där Monica Galtenström bor.
  • Älvor – Små väsen som flög omkring och lekte med lamporna som fanns upphängda runt ett tillfälligt rom-läger utanfr Ockelbo
  • Ödla  – En humanoid varelse som Sällskapet fångade när han försökte stjäla, men är hyfsat dum. Obehagligt krälande och lever på blodet från insekter och råttor. Går att muta med katter eller liknande. Hans riktiga namn är troligen Otto, men han envisas med att vilja bli kallad för Ödla.

 


Vårt Gefle är en sprudlande hamnstad, med blommande industrier och cirka 25.000 invånare. Men under ytan av dekorerade stenbyggnader och avloppsluktande Gavleån

 

Sällskapets bas ligger i herrgården Engeltofta, ca 6 km utanför Gefle centrum. Den övergivna herrgården skänktes till sällskapet i arvet från den numera bortgångna herr Volkovich. Hans brorson Bogdan Volkovich, har länge haft kontakt med sällskapet genom Linnéa Elfeklint, och är på plats och hjälper sällskapet tillrätta och tillhandahåller med sina kontakter i Gefle för att underlätta deras etablerande i herrgården och i staden.

 Utvecklingspoäng

Intjänade: 11
Spenderade: 7

Utrymmen

  • Bibliotek [0]  – Kan användas för att hitta ledtrådar.
  • Verkstad [4] – En av rollpersonerna kan inför mysterium, skaffa en extra Fördel: Välskötta vapen eller Välskötta verktyg.

Tjänstefolk

  •  Ebbe Ottosson [3] – Vaktmästare. 57 år gammal och lekfull. Bygger och reparerar utrymmen i slottet om något går sönder.
    Egenskaper: Fysik 3, Precision 2, Logik 3, Emapti 2.
    Färdigheter: Kraftprov (Fysik) 2,  Rörlighet (Fysik) 1, Lönndom (Precision) 2,  Vaksamhet (Logik) 1, Manipulera (Empati) 1
    Fysisk Tålighet 2, Mental Tålighet 1
  • Oskar Eriksson [0]- Ung hjälpreda, stallpojke och körsven (Kusk) åt Sällskapet.
  • Egenskaper: Fysik 2, Precision 3, Logik 1, Emapti 2.
    Färdigheter: Kraftprov (Fysik) 1,  Rörlighet (Fysik) 3, Lönndom (Precision) 1,  Vaksamhet (Logik) 1, Genomskåda (Empati) 1
    Fysisk Tålighet 1, Mental Tålighet 1

 

Miljöbeskrivning

Jag tittade in i det lilla väntrum som lyckligtvist stod olåst på Gävles busstation. Det var vatten över hela golvet, då någon verkar ha roat sig med att slå sönder både en toalett och ett tvättställ där inne. Abbe kom upp bakom mig och med ett suckande förkunnade han att nästa buss till Sandviken gick inte förrän kl åtta. Det var en ganska kall oktobernatt och vi båda var lite för dåligt klädda för att sitta ute och vänta. Försiktigt klev vi genom det centimeterdjupa vattnet och klättrade upp på varsin bänk. Lamporna här inne var trasiga, men rummet lystes ändå upp att de skarpa gatulamporna utanför de stora fönstrena. En unken doft av avlopp hängde över rummet och ljudet av det porlande vattnet från toaletten fick oss att skratta, dels av trötthet efter den långa kvällen på Black Ice festivalen, dels av den ganska skrattretande syn av oss båda uppflugna på varsin bänk-ö, ute i ett kallt hav av toalettvatten. En bunt riktigt usla skämt om flaskpost och överlevnadsmetoder kastades mellan oss i några minuter innan tröttheten blev mer påtaglig. Abbe drog sin jacka över sig som ett täcke och somnade ganska fort. Själv låg jag vaken på den hårda träbänken och stirrade ut i rummet vi låg i. Fönstren verkade vara gjorda i nån slags tjock plast istället för glas och fungerade nu som en reklamplats där någon ville upplysa omvärlden om att en viss Maria H var en hora. Under fanns ett telefonnummer som jag antar gick till Maria H om man nu ville utnyttja hennes tjänster. Aningen road fortsatte jag läsa klottret som också prydde informationstavlan och toalettdörren. En färgkaskad av skvaller talde om för mig att ”Brynäs Härskade”, ”J hjärta J = Sant” och att nån Hasse hade en stor kuk men att någon annan ansåg att han dessutom var bög.

Nån timme passerade och jag började nu bli ganska stel i kroppen av den hårda träbänken. Dessutom hade jag nu börjat frysa. Avundsjuk lyssnade jag på Abbes lugna andetag och önskade att jag också kunde få sjunka ner i sömn. Jag sökte med blicken igenom det lilla rummet ytterligare ett par gånger i hopp om att hitta nått som kunde användas som filt, men gav snabbt upp då allt utom bänkarna nu låg under det lortiga vattnet. Jag slöt ögonen och la mig ner på nytt och jag minns hur jag hoppades att denna natt skulle ta slut nångång. Strax efter vaknade jag av att Abbe ruskade liv i mig. Det hade tydligen gått några timmar och bussen skulle nu komma vilken minut som helst. Vattnet hade äntligen slutat rinna och låg nu stilla över hela golvet. En tunn hinna med is hade börjat bildats runt dörren där den kalla morgonluften sipprade in genom springorna. Redan blöta om fötterna sedan vi kom in, struntade vi i vattennivån och plaskade ut mot busshållplatsen. En svag sol började leta sig fram mellan husen och även om den inte värmde så mycket var det skönt att se den. Den sken mot oss som en bekräftelse att natten äntligen var slut.