Sagan om den fallna ängeln

 

Enligt legenden fanns det förr två kungadömen. Ett ovan jord och en under jord. Båda kungariken växte och frodades, det ovan av grönska, det undre av de allra vackraste av saltkristaller.

Men så kom den dag då det underjordiska riket växt sig för stort, och en bit av det trängde genom jordskorpan och stack upp ovan jord.

till en början gladdes folket ovan jord över att få se de vackra saltkristallerna glittra i solens sken och omgivna av ovanjordens grönska. Kungen av underjorden var stolt över att få visa upp sin vackra samling, och ska sanningen fram så var till och med han imponerad över hur vackra kristallerna var under solens sken, till skillnad från det svaga glittrande de bjöd på i de mörka underjordiska gångarna.

Men efter en tid så kom det ett kraftigt skyfall, och vattnet sköljde nyfiket över de nya kristallerna för att sedan rinna vidare till den grönskande marken nedanför. Men med sig fick vattnet små partiklar av salt, något som växterna inte tålde och snart började den en gång så grönskande marken, vittra och dö.

Förskräckta såg folket ovan jord sin vackra grönska dö ut och kvar fanns endast fula bruna döda växter. de bad kungen ovan jord att tvinga tillbaka kristallerna under jord där de inte gjorde någon skada.

Kungen ovan jord talade med kungen underjord om problemet, men kungen underjord blev arg och påstod att folket ovan jord endast var avundsjuka på hans kristaller. Underjordens folk hade levt med dessa kristaller i årtusenden, utan att bli sjuka eller dö av dem.

Till slut var de båda kungarna så osams att krig tycktes vara den enda lösningen.

Då hördes ett förfärligt dån och ett klot av eld slog ner brevid dem. Ur askan reste det sig en ängel. Ängeln sade att hans herre hört deras gräl och nu hade sänt ängeln för att medla och bringa ljus till den mörka tid som stod att hända. Då båda folken stod under herrens skydd, så han ogärna vill se dem nedgöra varandra i strid.

Ängel lyssnade på de båda kungarnas klagan, och sade sedan att problemet var svårt att lösa, då de vackra kristallerna var giftiga för grönskan, men också borde få sin chans att visa upp sin prakt för solens strålar.

Men ängeln hade en lösning, men som då krävde ett offer från båda folken.
Ängeln gick till Gora, den man bland folket ovan jord, som hade den vackraste marken och sade att hans mark måste skänkas till folket under jord, tillsammans med Goras yngsta ättling. Det var priset för han skulle kunna lösa problemet.
Sen gick ängeln till Martwicowa, en kvinna från underjorden, äldst av alla och vars kristaller var vackrare än några andra och sade att hennes kristaller måste krossas och spridas över en plats som ängeln pekade ut, hon skulle därefter följa med ängeln och barnet från ovan jord. Det var priset för han skulle kunna lösa problemet.

Kungarna protesterade båda två, kungen ovan jord för att han skulle förlora den vackra plats som Gora odlat, hans favoritplats. Medan kungen Underjord klagade på att den platsen må vara vacker men ack så liten att alla hans vackra kristaller aldrig skulle få plats på en sådan liten yta.

Ängeln vredgades och frågade om då båda kungarna önskade se båda folken förintas i en flod av blod innan de båda lyckades dräpa varandra, allt för att deras girighet gjorde dem blinda för den bästa lösningen av detta svåra problem. Det ville naturligtvis inte de båda kungarna, utan accepterade ängelns lösning.

Ängeln satte sig i det hål som skapat av hans nedslag, för att genom bön kontakta sin herre och be denne att bistå med den kraft som krävdes för att utföra det mirakel som skulle rädda båda kungariken. De båda utvalda satt tysta bredvid. Men strax stördes hans bön av en haggas kraxande skratt. 

Ängeln vände sin blick mot haggan. Hon satt och la ingredienser i sin benskål, spottade i den och rörde om bland ingredienserna med en av sina långa naglar. 

 “Din herre faller snart!” kraxade haggan till ängeln. “Hans baneman står vid hans port.”

Irriterad över hennes ord försökte ängeln återigen fokusera på sin bön, söker att få kontakt med sin herre för att se sanningshalten i haggans spådom. 

“Din herre är döende, döden har satt sina tänder i hans hals!” skrockade haggan. 

Ängeln öppnade sina ögon och plötsligt fick han en vision om sin herres sista ögonblick, kände hur angriparen tog hans själ som sin egen. Herren förvandlades ögonblickligen till stoft, och angriparen föll till marken, skakandes av hur herrens kraft sköljde över honom. 

Ängeln vände sig mot haggan med vreden brinnandes inom honom. Ett löfte, flera århundrade gammalt, förbjöd honom att släppa hatet fritt. Om han spillde blod skulle han förnekas att återvända upp till himlen igen. 

Haggan kände hans tvekan och kacklade galet av illvilja och skadeglädje. “Ditt löfte har gjort dig svag, lika svag som din herre var. Min mästare stal hans kraft, så som jag skall stjäla din!” Hon närmade sig honom långsamt, offerdolk i ena handen och en amulett av korps kranium i den andra.

Ängeln följde henne med blicken, men lyfte inte en hand till försvar. Så slöt han sin ögon och tog ett djupt andetag. Skrikandes kastade haggan sig mot honom med dolken mot hans hjärta. Men så öppnade han sin ögon igen och ett ljus sköt ut ur dem, med sådan kraft att haggan blev hängandes i luften, skrikandes av smärta. Med tårar av blod rinnande ner för sin kinder lyfte ängeln sin hand och pressade in den i haggans bröst, och tog ut hennes hjärta.

Hon föll ihop och förvandlades omedelbart till en hög av likmaskar.

Ängeln höll upp hjärtat och sade “Du och din mästare tvingade mig till att bryta mitt löfte. Jag skall nu ta mitt straff för det, men först ska blodet i ditt hjärta ge kraften att slutföra mitt uppdrag!” Ängeln krossade hjärtat i sin hand och med sin andra hand tog han en droppe blod från Goras yngsta och en droppe från äldste Martwicowa och blandade dessa med det krossade hjärtat.

Ängeln tog sedan det blandade blodet och ristade en symbol i form av en klöver i en sten, strödde de krossade kristallerna över stenen och sade “Här skall det härdanefter växa med min herre sista välsignelse. Sen slängde han stenen flera mil bort till den plats där Goras odlingar fanns. Där stenen landade reste sig ett berg, till bredden fyllt av Underjordens kristaller.

Folket från de båda kungarikena skiljdes åt som vänner, men ängeln som nu förlorat både sin herre och svikit sitt löfte, hade ingenstans att ta vägen. Han la sig hålet från hans nerslag och slöt sina ögon för sista gången. Folket från både över och underjorden visste inte om han levde eller ej, men täckte honom med de finaste gåvor, varpå han sjönk ner i marken och försvann.

 

Folken från de båda kungarikena firar fortfarande ängelns mirakel genom att bära en klöver från fälten som ängeln räddade. Det sägs även att de gånger en hagga fångat in och dödats, så häller man dess blod på platsen där ängeln vilar. Kanske kommer den än en gång vakna igen.