Caine the Mighty Dane

Så här i efterhand önskar jag att jag varit bättre på att skriva ner alla våra upplevelser med denna underbara hund. Caine var min allra första hund och så här 30 timmar efter hans död är det med gråten i halsen jag gör mitt bästa för att försöka hedra honom. Den sida är främst för mig själv, men alla ni andra som har minnen av Caine är naturligtvis välkomna att ta del av den, och skulle ni vilja lämna en hälsning så går det bra, även om det inte på något sätt är ett krav.

Än så länge innehåller väl sidan mest bilder och gamla texter, men kanske utökas den under framtida dagar när jag känner hans närvaro.
Jag är otroligt tacksam för de underbara år vi tillbringat tillsammans och han kommer förevigt leva vidare i mitt hjärta. 75 kg kärlek, min första hund och mest tillgivne vän. Mighty Danes Chopin – Caine the Mighty Dane.

// Jonnie

Om Caine

Namn: Caine
Kennel Namn: Mighty Dane’s Chopin
Ras: Grand Danois
Född: den 9 November, 2004
Död: kl 14.57, den 29 Augusti, 2010
Kön: Hane
Färg: Blå

Far: Junior – Int.Nord.Ch NV-03 Galanthus Serene Sovereign
Mor: Kakan – Mighty Dane’s Biscuit


Första gången vi träffades

Ultunabesöket

Av Jenny Hedqvist

Den 27 Februari 2008, var vi ner till Ultuna i Uppsala för att få Caine’s ojämna hjärtrytm kollad. Efter EKG och Ultraljud gjorda av Professor Jens Häggström, fick vi diagnosen att Caine mår bra idag, men att de oregelbundna hjärtslagen visar på att han har ett förstadie till något som kallas för DCM – Dilaterad Cardiomyopati.
Exakt hur lång tid det kan ta innan han börjar få problem med hjärtat är omöjligt att säga än, bara att det är en tidsfråga. Kanske månader, kanske år.

Allt vi kan göra är vänta och se och se till att han får det så bra det bara går så länge han orkar.

Information om DCM – Dilaterad Cardiomyopati


Dilaterad = uttänjd
Cardiomyopati = sjukdom i hjärtmuskeln

En kronisk och progressiv sjukdom som för-
löper under flera år. Under sjukdomens utveckling är djuret ofta utan symptom och perioden brukar gå spårlöst förbi för djurägaren.
De första symptomen visar sig vanligen bara ett par veckor före hjärtsvikt inträffar. Djuret blir orkeslöst, tappar aptiten och utvecklar så småningom ascites. Därefter utvecklas en vänstersidig svikt med lungödem. Tecken på det är andnöd och hosta. En hårt arbetande hund märker man det tidigare genom att den inte orkar lika mycket som förut

Röntgenundersökning vid DCM visar ofta
hjärtförstoring, lungödem och ibland vätska i brösthålan och/eller bukhålan, men ej heller detta är specifikt för DCM utan ses vid fler-
talet hjärtsjukdomar.

Endast 10-25 proc. av hundar med DCM har blåsljud. Diagnosen DCM kan endast fastställas med ultraljudsundersökning (Ekokardiografi) och är det enda sättet att säkert fastställa diagnosen DCM.
Det beror på att denna teknik, till skillnad
från röntgen och EKG, dels ger en bild av hjärtats inre strukturer, dels avbildar hjärtats rörelse. Man kan således direkt inspektera hjärtats pumpförmåga, vilket är avgörande
för diagnosen av denna sjukdom.

Prognosen vid DCM är mycket varierande
och svår att förutsäga. En del djur är så sjuka redan vid första besöket att de måste avlivas direkt av djurskyddsskäl, andra blir med be- handling/Medicinering mer eller mindre helt symptomfria och kan leva så i flera år. Sjukdomen drabbar företrädesvis medelstora och stora hundar. Enligt internationell litteratur är det vissa familjer av raserna boxer, cocker spaniel, dobermann, grand danois, irländsk varghund och newfound- landshund som drabbas oftare av DCM än andra.
En ärftlig genes kan misstänkas pga ras- disposition och familjär förekomst, men eventuell arvsgång är inte klarlagd.
Hos människa förekommer en ärftlig, X-kromosombunden form av DCM.
Hos människor med denna sjukdom
har man också påvisat antikroppar
mot olika kroppsegna strukturer i hjärtat.


Den sista helgen

Av Jonnie, 100829

Caine hade ätit dåligt hela helgen. Han var sliten och trött men det syndes att han var glad över att få vara uppe i stugan vid Storsjön, Hälsingland. På lördagen kom han med en pinne till mig och ville busa som vi gjort så många gånger förr. Han orkade bara ett par minuter, men det var tillräckligt för att fylla mig med känslan av att han ville göra en sista kraftansträngning för att leka med mig. Ge mig ett bra sista intryck av honom och tacka mig för allt kul vi haft. Resten av kvällen var han extremt tillgiven och vi fick nästan tvinga honom att lägga sig när det syndes att han var så trött att han knappt orkade hålla upp huvudet.

På söndags morgon åt han inget alls. Han tog motvilligt emot medicinen vid lunchtid, bara för att vi lagt den i några köttbullar. Därefter gick han ner och nosade runt vid stranden. Jag kom ut efter att ha ätit och undrade vart han var, gick ner med sjön och hittade honom ute vid skogskanten. Hans blick sa direkt att det var något fel. Han brukade aldrig ströva bort från oss, men nu verkade han vilja smyga iväg ut i skogen för att vi skulle slippa se honom dö. Han visste nog om att det var dags och ville bespara oss det. Jag ropade till mig honom och motvilligt kom han tillbaka, lydig in i det sista.

Försökte ge honom vatten men såg att han mage var uppblåst och hans käkar hårt sammanbitna medan han kämpade mot smärtan. Kollade upp symptomen för tarmvridning och dem stämde till punkt och pricka. Började jaga en veterinär som hade öppet på Söndagar, men närmsta låg i Hudiksvall, ca 10 mil bort. Bäddade ner honom bak i mors bil och åkte in till Ljusdal, där vi åkte förbi hos en pensionerad veterinär i hopp om att han kunde hjälpa oss. Ödet ville oss väl och veterinär Urban Berg hade precis kommit hem när vi stannade utanför hans hem. Åkte till hans gamla arbetsplats där han kunde hjälpa oss att lindra Caines smärtor för alltid. Caine suckade av lättnad när den lugnande sprutan fick hans krampade mage att slappna av lite. Jag lade hans stora huvud i mitt knä och med tårarna rinnandes utmed mina kinder strök jag hans huvud medan han fick de sista sprutorna.
Caine somnade för sista gången 14.57, Söndagen den 29:e Augusti, 2010.

Smärtan och saknanden är i skrivande stund fortfarande enorm, tusen minnen och bilder blixtrar förbi i mitt huvud och doften av hans päls finns kvar på mina händer. Men trots allt är jag glad att han fick sina sista dagar på Björnliden, en plats han älskade över allt annat och han verkligen fick vara fri.


En av de allra sista bilderna tagna på Caine. 
Togs kvällen före hans död, uppe vid hans favoritplats 
Björnliden, vid Storsjön i Hälsingland

Gaias ungar – Råger, Trixie och Clawdia

Nu när ungarna har blivit stora nog att lämna hemmet kändes det som det var dags att göra en uppdatering om dem.

Clawdia blev utvald av husse och fick stanna kvar hemma. Matte skulle helst vilja haft den fluffigare Selene men erkänner ganska fort att Clawdia är ruggigt söt också. Clawdia har dock fortfarande inte blivit 100% rumsren, men vi misstänker att det är mest i protest då hon främst verkar kissa i möblerna när hon lämnats ensam en längre tid. Annars ägnar hon stora delar av dagarna med att öva kampsport med Orion eller att sova i husses knä.

Efter en tid visade det sig att hon har svårt att mogna mentalt med sin mor i närheten, och vi beslutade för att omplacera henne. Hon hamnade i Gävle och fick enligt information från den nya ägarinnan ett gott hem där.

Selene flyttade hem till Jonnies mor, där hon efter många förslag döptes om till Trixie. Hon har växt enormt mycket och är bra mycket större och fluffigare än sina syskon. Hon försöker busa liv i mors gamla kattskrälle Kicken, och tydligen får hon honom att röra lite på sina 14 år gamla ben. Men det satt långt inne och han är inte helt nöjd med att behöva dela matskålen med någon.

Louie behövde inte flytta lika långt, utan hamnade hos våra grannar Ängerå. Där smyger han omkring med ett sprillans nytt nithalsband, har en kamouflagefärgad kattlåda och går numera under namnet Råger. Han har även fått reservmamman Ester, som ser mer ut som hans biologiska mor än vad Gaia gör. Hon t o m tillåter att han tuttar lite på henne i några minuter innan hon dänger upp honom..

Heffe

060217
Igår den 16/2 så tog sig Heffe friheten att ta sig ut till friheten.

Han har lyckats bita hål i nätet in till höet, där han kunde putta bort en planka och krypa ut.

Olyckligtvis för honom så kom husse precis ut då för att släppa in hundarna.
Efter lite jakt, lite slit och med hjälp av Linda – svartviolett, som precis kom förbi för att lämna av ett par vingar hon och Oskar lånat av oss, så kunde den lilla rymlingen sättas in i sin bur igen.

Matte fick således ta sin hammare, lite nubb å ge sig ut i snöyran för att laga bur.
Med lite ståltråd så var hålet fixat och en extra nätdel sätter nu stopp för friheten.

061008 – Heffes Mansion utan Heffe, går det?
Jag och Jonnie packade oss ut idag för att göra all möjlig slags nytta på gården. Jonnie plockade lite och jag tänkte städa mansionet (Kaningården). Men när jag öppnade dörren så kändes det konstigt, nånting var inte sig likt. Såg in i huset, där låg kaninerna ihop. Tossan hoppade runt i en cirkel när jag öppnade, Heffe föll ihop men hon skuttade tillbaka och stöttade upp honom så han kunde sitta igen.
Tog upp honom i famnen för att undersöka vad felet var, han kändes utmärglad, tunn och utan muskler. käkarna var hårt sammanbitna och han dreglade. Väldigt skumt då jag senast igår såg honom skutta omkring och se pigg ut.

Han blev sämre och sämre de kommande 10 minuterna och till slut låg han ledlös på min arm.
Tyckte så synd om honom, men jag kände ändå mest för Tossan som älskar Heffe så mycket och nu skulle bli änka.

Tänkte att han skulle avlivas så fort som möjligt så han skulle slippa lida.
Jag vet hur man gör för att knocka kaniner och mindre djur, skolan har lärt mig det. Men jag förmådde inte att göra det på mitt eget djur, tänk om det skulle bli fel. Alternativet var om någon kunde skjuta honom istället.
Ringde Therese som inte bara är sömmerska och rallyförare, utan även jägare. Men hon var i Bergsjö på tävling.
Grannen var inte heller hemma, så det blev bara att vänta ut den kritiska tiden.

Kanske var det ödet att de inte skulle vara hemma, för efter en timme började han repa sig och drack flera cl vatten.
Ansåg att han skulle ha det bäst med Tossan och släppte tillbaka honom dit efter den stora städning jag först tänkt mig på dagen.
Då åt han till och med gräs.

Är nu förberedd på att springa ut några gånger ikväll med vatten till honom och se om han vill ha.

Vi får se hur det går inatt.
*Håller tummar*

 

061009
Ja imorse så var han död. Det förstod jag innan jag öppnat dörren till kaninhuset. Tossan satt ute själv, det brukar hon inte göra.
Vi får se hur hon klarar livet som änka. I värsta fall får jag försöka att hitta något sällskap åt henne. Vad vet jag inte.

Men nu mår Heffe bra iallafall, massor av klöver att äta, bara för honom.

Ballard

Contributed by Krykan 
Saturday, 25 February 2006

Jag vill bara nämna fiskarnas gud den allsmäktiga BALLARD, Han är och förblir min förebild…All Hail ballard or die^^

Reply by Daarkh 
Saturday, 25 February 2006

Hehe… jag ska fixa upp en idolbild på honom åt dig.

Och jag bara måste lägga till ett citat jag hittade på forumet Djurportalen där folk sitter och är hatiska mot alla som har denna typ av fisk.
Citat från sidan: “Om du köper golfbollar efter att ha läst ovan nämnda artikel hoppas jag att du slutar med akvaristik så fort som möjligt innan fler fiskar får lida av dina och anndras sjuka begär. BLÄ! 

Här kommer idolbilden – Enjoy!