Suga liv

✥✥ NIVÅ 3, RITUAL
✥✥ RÄCKVIDD: Kort
✥✥ VARAKTIGHET: Omedelbar
✥✥ INGREDIENS: Ett levande djur

Du kan suga livsenergi ur levande växter och
smådjur omkring dig. Du vinner ett antal kraftpoäng lika med dubbla effektgraden.
Besvärjelsen kan bara användas i en miljö
där det finns växtlighet, alltså inte inomhus
eller på en kal berghäll. När du utför ritualen
dödas alla djur och växter inom NÄRA
avstånd från dig, alltså i samma zon där du
befinner dig. Det gäller även människor och
andra släkten.

About Altsang by Night

United Kingdom Chronicles var en krönika till Vampire Dark Ages med målet att utvecklas till Vampire the Masquerade, dvs från 1200-talet till nutid. Vi fokuserade på en påhittad stad vid namn Altsang, som ansåg ligga längst ostkusten, i höjd med Newcastle upon Tyne, men efter flera år spelande lades krönikan ner pga bristande tid och intresse.

“Historia kommer offras och slaktas för ge plats för fiktion och förhoppningsvis en spännande saga, där spelarna och deras handlingar ska skriva en egen historia.” var ett av ledorden.

Krönikans officiella titelspår – Rule Britannia

Spelare:
Andreas “Cold Evil” Broström – Spelar Viktor, Klan Malkavian
Johan “Ignado” Sällström – Spelar Fader Ignado, Klan Lasombra
Lotta “Anna Darvulia” Didriksson – Spelar Anna Darvulia, Klan Tzimisce
Tobbe “Eylgar” Öfverberg – Spelar Sir Eylgar of Ruthin, Klan Tremere
Johan “Ezikiel” Broman –
Linus “Linus” Larsson –

Inhoppare:
Erica “Erica” Axell – Spelar Cedric Rainshadow, Klan Toreador
Victor “Roshan” Ohlsson – Spelar Lord Gyffard De Lyon, Klan Toreador
Jenny “Ozmosy” Hedqvist – Biträdande SL, samt inhopp med Dame Diem, klan Lasombra
David “Dave” O’Neill – Spelar Sir Lucas Edwards, Klan Cappadocian

Frenzy

Frenzy is a state of intense fear or anger that can bloom suddenly and cause the vampire to lose control completely. It is usually provoked by outside circumstances but can sometimes be triggered by a vampire’s own unchecked appetites (see Hunger).
Check for Frenzy by rolling a dice pool equal to current Composure. If you roll at least 1 success (6+), you master your emotions and do not frenzy.
If you don’t get at least 1 success, you Frenzy. In this state you try immediately and indiscriminately to destroy or run away from the source of provocation. You will also call unconsciously on the power of your Blood to help you fight or flee as long as your Hunger is at 5 or less.

Frenzy Provocations:

  • Strong smell of blood when Hunger is 3+
  • Physical provocation
  • Fire (uncontrolled flames)
  • Sunlight
  • Public humiliation
  • (If Blood Bonded) Regnant Hurt

 

 

Blood and Hunger

Rousing the Blood

When you call on the supernatural powers of your blood to heal, activate Disciplines, or increase your strength, you are choosing to access the benefits of your vampire nature—and this choice always carries the serious risk that you will grow even hungrier (increase Hunger dice).
Below are the most common reasons to rouse the Blood. Not all of them will occur in this playtest. Kindred call these actions “Rousing the Blood.”
Every time you do one of these things in a scene, make a note of it: you’ll need this information at the end of the scene. For the purposes of this test, there is no limit to the number of Rouses you can make per dramatic turn (but remember to check for Hunger at five, see below).
• Rise every evening
• Temporarily increase an Attribute by one dot for the remainder of the scene (up to a maximum of 5)
• Use a Discipline
• Heal damage
• Heal impairments incurred from Aggravated damage
• To appear human for one scene (simulate breathing, skin warmth, eye blinking, etc.)
Note that Blood doesn’t have a separate score in Vampire: it’s represented abstractly by Hunger. Exactly how much blood you have in your undead body isn’t important: what’s important is how hungry you feel, and how long you can avoid dealing with your hunger before it forces you to do terrible things.
When you rouse the blood you may gain Hunger (add Hunger dice to your Hunger pool; see below), and when you feed you reduce Hunger (remove dice from your Hunger pool).

You made a note every time you did this in a scene. Now, when the scene ends, count up all the times you roused the blood. The same check is also made the instant you’ve roused the Blood five times in the same scene, or the instant you start feeding.
Roll 1d10 for each time you roused the blood. For every die that is not 6+, add a new Hunger die to your Hunger dice pool. If this takes your Hunger above 5 make an immediate Hunger Frenzy check with a -1 penalty for every step above 5.

Feeding

Feeding on blood reduces Hunger dice. When your character feeds on blood, remove Hunger dice as follows:
Source of Blood Hunger Dice removed
Several small animals – 1
Large animal – 2
Human (not killed) – 3
Human (killed) – 5
Unless you feast on a human until they are completely drained of blood (killing them) you can never reduce your Hunger below 1 dice.

Hunger

Being hungry is a constant problem for all vampires, and to deny yourself blood is to deny your very essence. Whenever you are hungry (whenever you have at least Hunger 1, or 1 Hunger die), you’re at risk of falling victim to your own undead nature.
To reflect this in the game, always use your all Hunger dice (if you have any—and remember that the only time you don’t have any Hunger dice is when you’ve just fed from and killed a human) as part of every dice pool. Form your dice pool normally, and then substitute your current Hunger dice for an equal number of normal dice from your pool, so that you have a dice pool that combines normal dice and Hunger dice.

If any of your Hunger dice result in a 1 on any roll, the gnawing hunger in your veins has inflicted you with a temporary but significant behavioural compulsion. Hunger dice otherwise function as regular dice, scoring Successes on a 6+.

Any time your Hunger dice reach a total of 5 (you have Hunger 5), check for a Hunger Frenzy (See below) immediately—even if this happens in the middle of a scene.

 

Source: Vampire 5th Ed. Pre-Alpha.

Låt den rätte komma in

Titel: “Låt den rätte komma in”
Författare: John Ajvide Lindqvist
Kategori: Skönlitteratur/skräck
Förlag: Ordfront
Antal sidor: 415
Utgiven år: 2004

Fick låna denna bok av Johan Alsiö och jag måste säga att jag blev intresserad direkt då jag hörde att det handlade om Vampyrer i ett svenskt samhälle. Så här i efterhand måste jag tyvärr säga att jag är besviken. Inte för att boken var dåligt skriven, utan snarare tvärtom. Den utspelar sig i en Stockholmsförort och handlar om den unge Oskar. Han är mobbad och allmänt utanför. Men hans liv förändras drastiskt när en vampyr flyttar in i trappuppgången brevid hans.

Det som gör att jag inte gillade boken egentligen är väl att den är så pass jordnära trots det övernaturliga temat. Det finns inte en enda positiv karaktär, utan alla människor lever i olika personliga misärer. Det finns inget vackert, utan livet är en lång knöglig väg till döden. Alla karaktärerna lider och även om de må ha vaga drömmar kommer de aldrig finna kraften att ta sig ur det. Eftersom boken är så pass detaljrik och berättande i sitt utförande så sjunker mitt humör mer och mer ju mer jag läser.

Att sen vampyren inte riktigt lever upp till mina förhoppningar gör att jag känner att boken inte kan få ett bättre betyg än 5 (av 10) av mig. Återigen bör det påvisas att det inte är för att boken var dålig, utan bara för att den inte passade mig.

Nu ska jag leta rätt på filmen Frostbiten, och se om den ger mig ett bättre hopp om svenska vampyrer
(Update – Det gjorde den inte!).

Fler recensioner av denna bok:

Björn Hagström – Dagensbok.com

Ur Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist

Blackeberg.

Man tänker kanske kokosbollar, tänker kanske knark.»Ett anständigt liv.« Tänker tunnelbanestation, förort. Sedan tänker man inte så mycket mer. Bor väl folk där, som på andra platser. Det var ju därför det byggdes; för att folk skulle ha någonstans att bo.

Ingen naturligt framväxande plats, nej. Här var allting indelat i enheter från början. Folk fick flytta in i det som fanns. Betonghus i jordfärger, utslängda i grönskan.

När denna historia utspelar sig har Blackeberg som ort existerat i trettio år. Man skulle kunna tänka sig en pionjäranda. Mayflower; ett okänt land. Ja. Föreställa sig de obebodda husen som väntar på sina människor.

Och där kommer de!

Tågande över Tranebergsbron med solsken och visioner i blick. Året är 1952. Mödrar bär sina små på armen eller kör dem i barnvagn, håller dem i handen. Fäder bär inte på hackor och spadar, utan köksmaskiner och funktionella möbler. Förmodligen sjunger de något. Internationalen, kanske. Eller »Se vi gå upp till Jerusalem «, beroende på läggning.

Det är stort. Det är nytt. Det är modernt .

Men det var ju inte så.

De kom med tunnelbanan. Eller med bilar, flyttbilar. En och en. Sipprade in i de färdigbyggda lägenheterna och hade med sig saker. Sorterade sakerna i måttbestämda fack och hyllor, ställde sina möbler i formation på korkmattorna. Köpte nytt för att fylla hålen.

När det var färdigt lyfte de upp sina ögon och såg på detta land som blivit dem givet. Gick ut ur sina portar och fann att allt land redan var brutet. Bara att foga sig i det som fanns.

Det fanns ett centrum. Det fanns rejält tilltagna lekplatser för barnen. Det fanns vidsträckta grönområden runt knuten. Det fanns många bilfria gångstråk.

En bra plats. Man sa det till varandra över köksbordet någon månad efter att man flyttat in. »Det är en bra plats vi kommit till.«

Bara en sak fattades. En historia. I skolan fick barnen inte göra special- arbeten om Blackebergs förflutna, eftersom det inte fanns något. Jo. Det var något med en kvarn. En snuskung. Märkliga gamla byggnader nere vid vattnet. Men det var länge sedan, och utan relation till det närvarande.

Där trevåningshusen står nu, fanns förut bara skog.

Man var utom räckhåll för det förflutnas mysterier; hade inte ens en kyrka. En ort med tio tusen invånare, utan kyrka.

Det säger en del om platsens modernitet och rationalitet. Det säger en del om hur fri man var från historiens hemsökelser och skräck.

Det förklarar till en del hur oförberedd man var.

Ingen såg när de flyttade in.

När polisen i december slutligen spårade åkaren som kört flyttlasset, hade han inte mycket att berätta. I hans journal för 1981 stod bara:»18 okt: Norrköping – Blackeberg (Sthlm)«.Kom ihåg att det varit en man och hans dotter, söt tjej.

»Och, jo förresten. Dom hade ju nästan inga grejer. Soffa, fåtölj, nån säng. Lätt körning, på det sättet. Och att … ja, dom skulle ha det på natten, då. Jag sa att det blir ju dyrare då med OB-tillägg och så. Men det var inget problem. Bara att vi körde på natten. Det var liksom det viktiga. Har det hänt nåt?«

Åkaren fick veta vad saken gällde, vem det var han haft i sin bil. Han spärrade upp ögonen, tittade på bokstäverna i sin journal. »Det var som fan …«

Munnen gjorde en grimas, som hade han gripits av avsmak inför sin egen handstil. 18 okt: Norrköping –Blackeberg (Sthlm) Det var han som hade kört dem. Mannen och flickan. Han tänkte inte berätta det för någon. Någonsin.
(Från Ordfront’s hemsida)